Nåltovningens historia

I förra veckan kom nya numret av Felt Matters som denna gång innehåller mycket om nålfiltning. Har själv inte gjort så mycket nåltovning fast naturligtvis testat. En artikel i tidningen tyckte jag var extra intressant. Den handlar om den hantverksmässiga nåltovningens historia. Delar med mig av det jag läst.

Nåltovningen börjande med 1800-talets industrialism när man kom på att det gick att använda nålar för att tova ihop ull med hjälp av en maskin. Den första maskinen patenterades 1859 och i början användes maskinerna för att tova ihop fibrer från uttjänade ullplagg och slaktade djur. Kan knappast varit någon upphetsande filt som kom ut av det, men den dög bra för isolering inom den nya bilindustrin och under mattor. Maskinfilten kom sedan att utvecklas och förfinas, men var ändå ganska få i förhållande till vävmaskinerna. Efter hand som det kom nya material kom tovningsindustin att försvinna. Vet att ett stort europeisk center för maskinfilt var i denna lilla staden Mouzon i norra Frankrike. Där startade Albert Sommer vid 1880 en tovningsfabrik som sedan drevs inom familjen i tre generationer. Det var denna fabrik som tog fram den berömda slitstarka nålmattan som fanns på i stort sätt alla offentliga platser på 70-talet. Idag finns inte fabriken kvar men där finns ett fint filtningsmuseum som jag varmt rekommenderar att besöka. Det var en lång utvikning om nåltovning i maskin. Nu tillbaka till hantverket.

Starten för den manuella nålfiltningstekniken var vid 1980 när det amerikanska paret Eleanor och David Stanwood flyttade till Martha´s Vineyard för att jobba med ett antal tovare från Belgien. De hade några gamla textilmaskinen, bland annat en gammal kardningsmaskin. Eleanor ville göra en lätt vadd för att använda i quiltning och duntäcken och som paret sålde under namnet Heartfelts. Eleanor tog hem lite filt och började använda nålar för att tova lite hemma. Efterhand kom det här att utvecklas så hon gjorde både scarves och sjalar.

På något sätt kom den kaliforniska toverskan Ayala Tapai att finna metoden. Hon hade fått en liten gammal tovningsmaskin av en vän och såg möjlighet att testa Eleanor Stanwoods teknik. Från Ayala spreds tekniken vidare till danska toverskan Birgitte Krag Hansen som idag gett ut ett antal böcker om nåltovning och är väl känd för sina dockor, tomtar och troll. Efterhand kom tekniken att spridas vidare, först i Skandinavien och sedan vidare ut i världen. Idag har tekniken nått samma popularitet som våtfiltningen och är väl etablerad i runt hela vår jord.

Man brukar ju säga att tovning är världens äldsta textil, men när jag läste artikeln slogs jag åter igen av hur ung den moderna tovningen är. Det handlar om några få personer som under några få decennier skapat en ny uttrycksform och som flera säkert tusentals personer gör idag. Fascinerades lika mycket när jag fick lära mig nunotovningens historia som också startade på 1980-talet. För mig betyder det att tovningen har stor potential att utvecklas. Blanda de olika teknikerna, nya verktyg, blanda in annat material. Vet att jag skrivit det många gånger innan men jag är säker på att tovning kommer att växa och uppfattas som modernt.

Etiketter: historia nåltovning

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln