Från larv till siden

Sidenlarverna äter bara färska mullbärsblad. För att göra en sidenskjorta krävs 1000 larver som äter cirka 40 kilo blad vilket ungefär motsvarar bladen på 2 till 3 mullbärsträd.
Sidenlarverna äter bara färska mullbärsblad. För att göra en sidenskjorta krävs 1000 larver som äter cirka 40 kilo blad vilket ungefär motsvarar bladen på 2 till 3 mullbärsträd.

Från ägg till kokong

Allt börjar med ett litet sidenlarvsägg. Tiden från att de små sidenäggen kläcks till att larverna har spunnit in sig i en kokong är kort och intensiv. På lite drygt en månad hinner larverna växa från 1-2 mm till 7-9 cm, ömsa skinn tre gånger och öka 10.000 gånger i vikt! Larverna kräver en konstant temperatur runt 23 grader, tillgång till färska mullbärsblad och en ljus miljö med hög luftfuktighet men utan direkt sol eller vinddrag. I det området i Frankrike som jag har stark relation till fanns förr en rik tillverkning av siden och man kan ofta se att stenhusen blivit påbyggda med en våning som har små fönster som var för att härbärgera grenarna med mullbärsblad som sidenlarverna åt på. Inne i husen kan det finnas spår av små eldstäder där man eldade för att temperaturen i huset hela tiden skulle vara mellan 21-23 grader.
 
Varje gång larverna ömsar skinn ändrar de samtidigt färg. Efter första ömsningen är larven brun, efter andra blir den grå och efter den tredje vit. Perioden mellan varje ömsning varierar från fyra till tio dagar och varje gång den ömsar ligger larven stilla i 24-36 timmar under det att det nya skinnet byggs upp. Efter ungefär en månad börjar larven göra en lång, tunn sidentråd och spinna in sig i en kokong. Det tar ungefär 48 timmar och tråden kan upp till 1500 meter. Väl inpuppad i kokongen omvandlas den efter en vecka till en fjäril.
 

Färgen på pupporna kan variera. Den styrs av det "klister" som larven producerar samtidigt som den puppar in sig och som gör att kokongen håller ihop.
Färgen på pupporna kan variera. Den styrs av det "klister" som larven producerar samtidigt som den puppar in sig och som gör att kokongen håller ihop.

Finna fina tråden

När larven puppat in sig plockar man ut de finaste kokongerna för att låta de fjärilarna leva vidare och ge nya ägg. Resten av kokongerna kokar man upp i 90 gradigt vatten under 20 minuter för att fjärilen ska dö och för att ta bort det naturliga klister som sitter på tråden för att få kokongen att hålla ihop. Förr tog man sedan en liten ”kvast” gjord av ljung och slog lätt på kokongerna för att den yttre ändan skulle lossna så man kunde börja spinna upp tråden. Början på tråden är ojämn och läggs åt sidan för att inte förstöra det slutliga resultatet, men den slängs inte utan kan istället kardas och bli en form av garntråd. Man lämnar också den det innersta av puppan. Vanligen brukar sidentråden vara ca 800 meter.

Tvätta spinna och förädla

Innan man kan använda sidentråden för att väva eller sticka måste den först tvättas för att bli ren och sedan spinnas så att den blir hållbar. Först lägger man silket i varmt vatten med tvål och olja i 24 timmar för att tvätta bort det smutsiga klistret och göra den glansig. Sedan rullas den upp på bobiner samtidigt som den ångas för att bli av med ytterligare orenheter och bli mer slät. Tråden från flera bobiner spinns sedan ihop till en tråd som än mer hållbar. Detta var förr det svåraste arbetet och samtidigt den fas som mest påverkade slutresultatet för här gällde det att byta ut trådar när man såg att en enskild tråd var för tunn och snabbt haka på nästa tråd när en tråd tog slut. Idag finns maskiner som klarar arbetet. De tunnare spunna trådarna spanns sedan vidare med olika tjocklek och olika hårt beroende på vad tråden skulle användas till. När det rann mindre vatten i bäckar och åar förr i tiden spann man lösare tråd och när det var kraftigt tillflöde spann man hårdare. Tråden placeras därefter i vatten igen för att renas. Under denna process förlorande trådarna ca 20 procent av sin vikt genom att smutsen försvann. När tråden så var ren var den färdig att färga och sedan användas för att tillverka varor.

Säkerställa återväxten

När man plockar ut de finaste kokongerna väger man dem för att se till att man får lika många honor som hannar. Inuti kokongerna har honorna producerat 300-500 ägg så deras kokonger är tyngre än hannarnas. För att komma ut ur kokongen gör fjärilarna ett surt sekret som förstör tråden och gör ett hål där de kan borra sig ut. Bara några minuter efter att den kommit ut är den torr och vecklar ut sina vingar men vare sig honor eller hanar kan flyga. Med hjälp av benen och genom att flaxa flyttar sig honorna tar sig till en lugn plats där de lägger sina ägg och sedan dör. Hannarna rör sig konstant omkring tills de finner äggen, befruktar dem och sedan dör de med. Äggen kan man kyla ner till och spara i +6 grader. För att väcka sidenlarven och se till att äggen kläcks värmer man sedan äggen successivt upp till 23 grader vilket brukar ta ungefär två veckor.

Vanliga silksfibrer vid tovning:
Mullberry silk som är silke från odlade silkeslarver (Bombyx mori)
Tussah silk som kommer från vilda eller halvvilda silkeslarver.

Svarta mullbär.
Svarta mullbär.
Vita mullbär.
Vita mullbär.

Siden och mullbärsträd
Odling av sidenlarver är helt kopplat till mullbärsträd. Sidenlarver äter bara färska mullbärsblad och det krävs många träd för att ha igång en större odling. I Frankrike finns två sorters mullbärsträd, svarta och vita mullbär*.

Det svarta mullbäret har sitt ursprung i Persien och kom till sydfrankrike 1266 när det första trädet planterades i Provence. Det var greve Charles d’Anjou som genom sin italienska fru blev kung i Neapel och Sicilien och därifrån importerade mullbärsträdet.

Det vita mullbärsträdet har sitt ursprung från Kina och kom till sydfrankrike via Spanien. Ger man larverna blad från det svarta trädet blir kokongen tyngre och tråden grövre. Ger man dem blad från de vita träden blir kokongen lättare och tråden tunnare.

*Det finns ytterligare sorter mullbärsträd i världen bland annat ett filippinskt mullbärsträd som testats och använts för odling av silkeslarver men inte Frankrike.

Värmeskåp från början av 1900-talet för att hålla de små sidenlarverna varma och samtidigt se till att de har tillgång till frisk luft.
Värmeskåp från början av 1900-talet för att hålla de små sidenlarverna varma och samtidigt se till att de har tillgång till frisk luft.

Sidenproduktionen i Frankrike och Cevennerna
Den stora sidenproduktionen som fanns i södra Frankrike från 1500-talet fram till början av 1900-talet är kopplat till både gynnsamma förhållanden och politisk vilja att ha en inhemsk tillverkning. Under 1500-talet blev det modernt bland adelsmän att ha vida byxor som slutade vid knäna och långa strumpor helst i siden. Samtidigt ville kvinnorna ha dyrbara sidenklänningar. Detta modeintresse gjorde att kostnaden för siden blev kostsam för de statliga finanserna så Henrik IV införde subventioner för de som planterade mullbärsträd så att den inhemska produktionen ökade.

Förhållandena för mullbärsträden visade sig vara extra bra i området kring Cevennerna och det i kombination med att området var fattigt och gärna tog tillvara på möjligheterna för en extra inkomst utan att göra en stor investering gjorde att produktionen i området växte. I Lyon startade fabriker för tillverkning av sidentyg och Nimes blev ett centrum för tillverkning av stickade strumpor. Runt år 1850 sysselsatte sidentillverkningen i Frankrike mellan 300.000 – 350.000 personer och hälften av all fransk siden kom från området kring Lyon och Nimes.

I och med att man började använda nya textilmaterial så som nylon försvann verksamheten successivt. Idag finns några unika fabriker kvar i landet, men ingen odling av silkeslarver.